*

*

Det är som att du lagar pasta till mig på morgonen när jag behöver en matlåda. Och jag vet inte hur man skulle kunna vara olycklig i den här världen längre.

plattor

Jag har lånat ett gäng skivor av Emanuel och måste nämna Hans Appelqvists experimentella popskiva "Bremort", alla låtar vävs samman till en och den utspelas på olika platser på en liten fiktiv karta som man får med i fodralet! Staden Bremort. Kul idé!
Jonathan Johanssons "En hand i himlen" är ändå den jag tycker mest om i skivhögen, mycket fin och jag är lite rädd att lyssna sönder den på bara några dagar, hoppas den håller för många lyssningar.
I musikväg så kan jag passa på att nämna att Twig haft mycket för sig innan jul i år; http://www.myspace.com/twigsweden
Själv har jag den lilla cloudberry julsamlingen som "Antoinettes christmas wedding" finns med!



Jag spenderar dagen med att packa och imorgon bär det av till Örebro!

uteslutande grupper

I feministiska grupper där enbart tjejer talar med varandra eller lär sig självförsvar finns större möjlighet att prata om vardagsrädsla, det vill säga hur vi hanterar rädslan för våldtäkt (går omväg, har ett nummer inslaget på mobilen, nycklar beredda i fickan, tar stadiga steg). Det är något många tjejer har gemensamt, inte alltid hur vi hanterar det utan att vi gör det. Det kan också kännas lättare att prata om hur det är att bli kallad förnedrande ord kopplade till kön och sexuellitet. Eller prata om hur det är att känna sig som ett objekt, om hur man kan hantera en situation när någon raggar för mycket, stirrar i ens urringning, tar en på rumpan, eller tittar upp och ned längs ens kropp, börjar runka mitt emot en på tunnelbanan mm.
Jag är ledsen att det är så, men det är saker som man inte pratar om, som är känsliga, känns pinsamma och något som många tjejer ständigt tvingas hantera i sin vardag. Att grupper ibland bara riktar sig till tjejer handlar om att vi har olika erfarenheter av könshierarkin, man kan samlas i andra grupper också för att tala om gemensamma erfarenheter, såsom t ex hbt grupper, samlas kring klasskamp eller antirasism. Det kan vara lättare att prata om svåra saker med personer som kan känna igen sig.
Att vi som tjejer och killar kan ha olika erfarenheter handlar INTE om att vi är olika som personer, det handlar om att vi blir behandlade olika i situationer och att vi har olika förväntningar riktade mot oss hela livet. Det gör i sin tur att vi tacklas med olika svårigheter, rollerna som könen har fått är smala men kan varierar och är föränderliga! Jag menar inte att alla av samma kön upplever precis samma situationer, då förtryck av kvinnor också sammanfaller med andra förtryck såsom; etnicitet, klass, sexualitet osv. Men det finns ofta beröringspunkter, saker som känns igen och ger en bild av hur förtrycket fungerar. Också killar kan ha gemensamma erfarenheter som är skapta av hiearkiska mönster och könsroller i samhället.
Jag vill säga att det är viktigt att prata om vad vi går igenom, det är viktigt att se hur hotbilden mot killar och hotbilden mot tjejer kan skilja sig åt, om vi pratar självförsvar. Att vi kan behöva försvara oss på olika sätt, för vi hamnar inte alltid i samma situation.

nyår

Jag har funderat idag, hela dagen och insåg nu varför jag är så ledsen över det, varför jag tog så illa vid mig.

Det var i sjätte klass och jag hade börjat formulera mig, jag hade börjat se min ständigt så smala roll som jag förväntades spela som tjej, när jag klev utanför gränserna blev det så tydligt för andra och de reagerade starkt, jag fick ofta skuldkänslor och förstod inte alltid var jag gjort fel.
Jag lärde mig inte lika snabbt som de andra helt enkelt, reglerna, jag ville vara tomte när alla tjejer "ville" vara lucia.
Jag var mer högljudd, tog mer plats än jag förväntades, inte mer plats än vissa killar, men de förväntades vara så och därför blev det mer okej för dem.
Jag tittade tillbaka nu i sexan och såg mönstren, jag var ivrig och ville prata om mina insikter.
Men så fanns han som trackade oss på gympan, som fick mig att sluta gilla fotboll även om jag gått på sommarläger, det var han som kallade mig flata och ofta fnös eller pratade i munnen på mig och andra.
Han, låt mig kalla honom den fördjävligt översittiga killen. När jag pratade om det som fortfarande är viktigast för mig, feminismen, för den har gett mig alla mina rättigheter. När jag tog mod till mig, då hånade han, avbröt och spottade ur sig ordet som om det var skräp. ”Åh, en feminist”, ”kan inte säga så ojoj vi har en feminist här”, "lilla feministen vill säga något" eller bara ordet med efterklangen.

Jag formulerade mig inte igen.

På länge.


Hur säger man, flashback.