nyår

Jag har funderat idag, hela dagen och insåg nu varför jag är så ledsen över det, varför jag tog så illa vid mig.

Det var i sjätte klass och jag hade börjat formulera mig, jag hade börjat se min ständigt så smala roll som jag förväntades spela som tjej, när jag klev utanför gränserna blev det så tydligt för andra och de reagerade starkt, jag fick ofta skuldkänslor och förstod inte alltid var jag gjort fel.
Jag lärde mig inte lika snabbt som de andra helt enkelt, reglerna, jag ville vara tomte när alla tjejer "ville" vara lucia.
Jag var mer högljudd, tog mer plats än jag förväntades, inte mer plats än vissa killar, men de förväntades vara så och därför blev det mer okej för dem.
Jag tittade tillbaka nu i sexan och såg mönstren, jag var ivrig och ville prata om mina insikter.
Men så fanns han som trackade oss på gympan, som fick mig att sluta gilla fotboll även om jag gått på sommarläger, det var han som kallade mig flata och ofta fnös eller pratade i munnen på mig och andra.
Han, låt mig kalla honom den fördjävligt översittiga killen. När jag pratade om det som fortfarande är viktigast för mig, feminismen, för den har gett mig alla mina rättigheter. När jag tog mod till mig, då hånade han, avbröt och spottade ur sig ordet som om det var skräp. ”Åh, en feminist”, ”kan inte säga så ojoj vi har en feminist här”, "lilla feministen vill säga något" eller bara ordet med efterklangen.

Jag formulerade mig inte igen.

På länge.


Hur säger man, flashback.