dagarna blir till år

Nästintill längst fram stod jag när Nordpolen spelade på Debaser i lördags, jag försvarade min plats med stilla armbågar, istället för att som jag brukar vika undan. Ett gäng killar pressade sig mot mig, mot mina armbågar, för att hamna framför mig.
Den långe killen ska före. Ska fram. Har rätt till den plats som någon annan haft, någon som han förväntar sig ska vika undan med omedelbar verkan.
Likasom i tunnelbanevagnen när han breder ut benen över ett och ett halvt säte, och jag lägger benen i kors, gör mig liten och får plats på det halva säte som finns kvar, respekterar den lilla bit säte som är mig given. För det är vad som förväntas av mig.